Rädslan inför "klivet öpp" har pötsligt blivit hiskeligt akutellt, och jag kan faktiskt inget annat göra än dra den kliande filten över skallen och försöka glömma allt som har med vågar att göra.
Jag har tamejfasen kämpat de här dagarna. Både det ena och det andra ickegodkända (men ack så goda) har slunkit ner, utan att resultera i hängande över tronen.
Visst fasen har dejterna varit alldeles för många, men de har reducerats, o' det är det enda som räknas.

Sakta men säkert skall dejterna bli färre o' färre för att sedan vara obefintliga. Det finns liksom inget annat alternativ.
Jag vill kunna stoltsera med att toaletten inte slörpat upp annat än kroppens naturliga avfall, o' inte sådant som skallen säger ska bort.
Jag vill äta utan att tänka, och parkera arslet framför dumburken utan att torteras av argsinta myror.
Jag vill tamejfasen leva igen, inte bara överleva.