Morgonkvisten är ganska fin, trots allt. Koffeinkoppen MED (!!) 15kcalMJÖLK, toppat med alldeles för mycket aspartam och några välbehövliga andetag. (erhm)
Dagen skall bli okej.
Trots att jag har dejt med klackdamen.
Och trots att mor min inte kommer infinna sig at the house.
Jag orkar liksom inte med ännu en sommar på avdelning 336.
Enough is enough. Och om det flyter på som det gör at this particular moment, då kan jag klara det.

Så, let it be. Let it beee.
Live in the moment, o' sväva på tanken att det faktiskt går. Sålänge det går.

Jag borde hänga mig. Jävlaskit.
Nu ska jag gå och få lite cancer. Sen orkar jag nog med resten av kvällen/natten.

Over 'n out.

Snälla Gud, var med mig imorgon. Låt det bli så som jag önskar.
Jag har ju lovat Dig.
Så snälla, var med mig, hjälp mig med det jag bett dig om.
Tack.

Just nu vill jag inget hellre en gömma mig under närmaste snuskfilt och glömma allt som verklighet heter.

Eller; efter närmare åtanke.
Kanske jag skall skita i snuskfilten och parkera stjärten i kistan istället?

För ärligt talat, jag tror inte Gudarna (för att inte tala om jag själv) finner någon mening i att jag ska traska runt här nere längre.

Over n' out.

Till dig Herr Ågren: (o' frugan med för den delen)



Jag vet att du (ni) vill få mig att parkera arslet i närmaste kista o' inta platsen på "listan av de erövrade". Men vettu vad darling?

I don't give a damn. I'm gonna' learn to live again.

Just nu vet jag inte riktigt vad jag skall ta mig till.
Ångesten snörper en lina runt halsen och den där rösten i skallen skriker att dejten är oundviklig.
Jag vill, men samtidigt vill jag inte.
Jag vet att så fort ångesten sugits upp av avloppsrören så kommer en ny, rivande ångest bosätta sig i min kropp.
Frågan är vilken ångest som är värst?

Lätt som en plätt att välja rätt må tyckas, men för mig är detta det svåraste beslutet av alla.

Rädslan inför "klivet öpp" har pötsligt blivit hiskeligt akutellt, och jag kan faktiskt inget annat göra än dra den kliande filten över skallen och försöka glömma allt som har med vågar att göra.
Jag har tamejfasen kämpat de här dagarna. Både det ena och det andra ickegodkända (men ack så goda) har slunkit ner, utan att resultera i hängande över tronen.
Visst fasen har dejterna varit alldeles för många, men de har reducerats, o' det är det enda som räknas.

Sakta men säkert skall dejterna bli färre o' färre för att sedan vara obefintliga. Det finns liksom inget annat alternativ.
Jag vill kunna stoltsera med att toaletten inte slörpat upp annat än kroppens naturliga avfall, o' inte sådant som skallen säger ska bort.
Jag vill äta utan att tänka, och parkera arslet framför dumburken utan att torteras av argsinta myror.
Jag vill tamejfasen leva igen, inte bara överleva.

Jag skall klara detta.
För sjuttsingen vad skraj jag blev igår.
Nu har jag en plan, och jag skall bannemej klara den, steg för steg.
Uppenbarligen kan d-e inte hjälpa mig, nu måste jag klara detta all by myself.